Anders Jansson reflekterar över ”Jazzen i Karlstad”

Anders Jansson är född och uppväxt i Karlstad och gick Sundstagymnasiets musiklinje. Nu bor han i Göteborg och frilansar som pianist, kulturvetare och skribent.

Jazzen i Karlstad
En bok av Olle Hernegren, 2019.

Hela avsnittet om Siljabloo och Sven-Åke ”Hatten” Johansson, liksom avsnittet om Magnus Tingbergs orkester och ”Arabgubben Nimba”, anser jag i vissa avseenden vara ganska missvisande. Både Siljabloo ( Gunnar ”Siljabloo” Nilson 1925 – 1989), Sven-Åke Johansson och Östen Hedenbratt ( 1926 – 1984), som var upphovsman till crazy-kupletten ”Arabgubben Nimba”, var och är nämligen framstående nydanare, skickliga och mycket kreativa musiker och har med åren även blivit legender inom jazzen i Sverige och Norden, och för ”Hatten”Johanssons del, med sin framgång och karriär i Tyskland, även i övriga Europa.

Såväl ”Hatten” som Östen, Sonyas bror, är och var unika musiker med sinsemellan olika karaktär och konstnärliga uttryck! Att då exempelvis uttrycka, som i boken trombonisten Stig Ekelöf gör, i avsnittet om Magnus Tingbergs orkester, att ”Arabgubben Nimba” var en konstig låt ”…om Arabgubben Nimba med tio fåniga verser”, är som jag ser det lika absurt som om man hypotetiskt sett skulle underkänna Picassos bildkonst som ”fånigt kladd, liknande barnteckningar”!

Jag har i och för sig full förståelse för att Stig Ekelöf och många med honom, onekligen tycks har fått en stereotyp och föga förtroendeingivande bild av Östen Hedenbratts musik, liv och gärning, och visst är sägnerna om hans omtumlande levnadsäventyr många!

Det finns faktiskt än idag ett otal s k ”östen-historier” bland företrädesvis äldre jazzmusiker och bland musiker, tecknare, författare och andra kulturverksamma i allmänhet. Historierna om Östen lever även utanför kultur- och musikkretsarna som lokala skrönor, eftersom Östen liksom hans kompanjon Kalle Sändare ( Carl-Axel Thernberg 1931-2008 ), är båda välkända bland den lite mer medelålders kategorin göteborgare.

I Östen Hedenbratts trioinspelning (mig veterligt aldrig officiellt utgiven på skiva) av sin ”Arabgubben Nimba” finns dock endast mig veterligt fem verser, men bland jazzmusiker som ibland faktiskt – glädjande nog – citerar och sjunger Östens berömda epos, framförs nästan aldrig mer än första versen, och oftast bara dess allra första strof. Här följer hela, för kännedom, första versen av Östen Hedenbratts smått skruvade kuplett, med mycket av lallens crazy-humor och ordvrängar-konst, som ju ligger jazzens musikaliska improvisation nära:

Arabgubben Nimba, bodde i ett tält,
två trappor över gården, på ett öppet fält,
allavallavalla vasvastra, allavallavalla vasvastra, vastra.

I stycket om Magnus Tingbergs orkester tycker jag , mot bakgrund av ovanstående, det vore på sin plats att faktiskt erkänna både kupletten ”Arabgubben Nimba”, och även erkänna dess kompositör, Östen Hedenbratt, som den geniala allkonstnär, musiker, jazz- och viskompositör, poet, nyskapande komiker och tecknare som han ju tveklöst var!

Han lärde ju exempelvis upp ”Kalle Sändare” under den senares ungdomstid, då de båda var musiker på turné med Bo Richters orkester, och de gjorde som ett radarpar på stan under 50-talet i Göteborg, en mängd omtalade practical jokes och live-happenings á la Kalle Sändares busringningar, vilket Östen alltså sysslade med och utvecklade, de facto långt innan Kalle Sändare träffade Östen och av honom fick börja lära sig ”telefon-komikens” och ”lallens” ädla konst! För mer information om Östen Hedenbratt och Kalle Sändare, se även journalisten Lars Carlssons fina bok, ”Väggen e´Klar”( Reverb Förlag, 2010).

I avsnittet ”Sabotaget mot Siljabloo” ges en mångsidig genomlysning av en skandalartad händelse 1969, då en jazzorkester bestående av nalen-legendaren Gunnar ”Siljabloo” Nilson, klarinett, sax och sång, Johnny Olsson, gitarr, Gunnar Johansson, bas, Tore Linusson, piano och den sedermera internationellt etablerade fri-form-estradören Sven-Åke ”Hatten” Johansson på trummor.

Det skedde då en provokation från ”Hatten” mitt i en låt, då han och kompet helt emot de avsedda intentionerna denna danskväll, utan förvarning började spela fri-jazz, fick Siljabloo att omedelbart lämna scenen, och såväl han som basisten Gunnar Johansson, lämnade sedan orkestern ganska snart efteråt. Siljabloo var ju visserligen egentligen inte med i Johnny Olssons Kvartett, utan gjorde här bara ett gästbesök i bandet.

Däremot basisten Gunnar Johansson, som ju var ordinarie medlem i bandet, lämnade ju faktiskt kvartetten i protest mot det inträffade. Någon dag efter Sandgrunds-giget spelade, som framgår i Hernegrens bok, bandet emellertid med Siljabloo vid Studentkåren på Klaraborg i Karlstad, och då lyckades man däremot spela tillsammans utan några ytterligare provocerande, konstnärliga happenings, och Siljabloo kunde tack och lov (?) då ostört framföra sitt gängse scenprogram, tydligen med största bravur!

Såväl ”sabotage-spelningen” som den mera konventionella konserten därefter, på Studentkåren i Karlstad, följdes ju av lokalpressen. I avsnittet låter författaren ”Hatten” Johansson själv berätta om ”sabotaget”, med egna ord, vilket gör berättelsen än mer intressant. Artikeln från en ortstidning, med basisten Gunnar Johansson på bild, är också mycket givande och belyser det inträffade på ett mycket intressant och tankeväckande sätt.

Episoden om ”sabotaget på Sandgrund 1969” tycker jag dock med fördel skulle ha kunnat utvecklas mer av Hernegren, och analyseras, med egna reflektioner från författaren. Det är ju faktiskt en så pass intressant, och för dessa omtumlande år kring 1968, så tidstypisk händelse, att dess konsekvenser och betydelse som kulturyttring i musik- och kulturlivet skulle ha varit roligt att få veta mer om!

”Sabotage-spelningen” var ju nämligen en av flera provokationer, som Sven-Åke Johansson utförde såväl på denna dans-estrad i Karlstad, som även enligt uppgift t ex under en studioinspelning med Gullin-pianisten och kompositören Lasse Sjöstens grupp, under ungefär samma tidsperiod, där också ”Hatten” var med.

Under denna studioinspelning med Sjöstens mainstream-influerade band, ska då ”Hatten” helt plötsligt och spontant, under en pågående inspelning, ha plockat ner sitt trumset, staplat upp trummorna i en mycket hög stapel på golvet i studion, och därefter brutalt ha sparkat omkull alla trummor med ett våldsamt brak! Inspelningen avbröts då givetvis omedelbart, och ”Hatten” hade här lyckats igen med en av sina provokativa protestaktioner under pågående musikerengagemang inom den etablerade jazzmusik-scenen.

Även denna händelse i skivstudion skedde strax innan Sven-Åke tog sin flakmoppe och definitivt drog iväg till Berlin, som historien förtäljer, om denne legendariske pionjär inom free-form och happenings. Tydligen kunde Johnny Olssons kvartett i Värmland med omnejd (?), trots allt fortsätta sina bokade spelningar med ”Hatten” vid trummorna, och t o m med den, efter den chockerande händelsen på Sandgrund, säkert just då ganska förvånade och misstänksamme Siljabloo, genomföra de närmast planerade spelningarna med honom, åtminstone den på Klaraborg och Studentkåren i Karlstad, som Olle Hernegren tar upp i sin intressanta och innehållsrika bok.

Händelsen, eller ”skandalen” som det i boken så dramatiskt kallas, på Sandgrund, med ”Hatten”, Siljabloo och Johnny Olssons Kvartett i Karlstad 1969, ser jag framförallt som en positiv och i högsta grad kreativ avstamp för Sven-Åke Johanssons karriär och konstnärliga utveckling i Tyskland och hela Europa.

Hernegren hade här, anser jag nog, med fördel kunnat lägga ut texten lite mer om svensk free-form-jazz, och kanske, förslagsvis, försökt att koppla samman ”Sabotaget mot Siljabloo”, med den fria europeiska jazzens framväxt och utveckling under 1960-talet, med bl a Peter Brötzmann, Globe Unity och Sven-Åke Johanssons samarbete med Alexander von Schlippenbach.

En europeisk form av jazzmusik som fick storheter från USA, som Cecil Taylor m fl, att ansluta sig till band i Europa och framförallt Tyskland och Berlin, där den fria jazzens utveckling under 1960-talet och 70-talet framför allt skedde, parallellt med en liknande utveckling i Chicago och New York.

Denna slags musik, blev ju under 1900-talet, dels även jämte den folkmusikinfluerade jazzen i Norden – t ex Jan Johansson med ”Jazz på Svenska” – och dessutom också Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten på 1920-30-talet, ett utpräglat europeiskt bidrag till jazzens och den improviserade musikens utveckling. Tre stycken intressanta undantag under 1900-talet från den underförstådda, och ganska tveksamma, regel, som ju påstår att all jazz och blues alltid skulle komma från USA.

Slutligen vill jag framföra mitt stora tack, lite sent ute, till Olle Hernegren för den första boken om Värmlands och Karlstads jazzliv, och det har varit jätteintressant och givande att ta del av allt material och värdefull dokumentation, som OH härmed presenterar, i denna snyggt layoutade och välskrivna bok!

Anders Jansson,

Göteborg, juli 2020.