Den femtonde september 2015. Det är tre dagar efter Ave Lundells 90-årsdag, född 1925 som han är. Vi besöker honom i den villa han fortfarande bor i, ensam efter hans hustrus bortgång.
Ave Lundell växte upp med mormor och morfar efter att hans föräldrar skildes när han var fyra år, ”Men jag hade en fin uppväxttid”, betonar Ave.
Mormor spelade orgel i missionshuset i Hagalund och hans morbror Bengt Lundell spelade piano i Landegrens orkester.
– Det var den populäraste orkestern härikring.
Vad hade de på sin repertoar på den tiden?
– Det var mest standardlåtar, quickstep och foxtrot och låtar som Dinah och andra evergreens.
Bruksmusiken och Landegrens var starten för Ave
Ave ville spela trumpet och efter att ha pratat med Emil Persson, som var ledare i bruksmusiken, köpte hans mormor ett begagnat instrument för 25 kr. Ave spelade i bruksmusiken och, framför allt, i Landegrens orkester.
– Karl Landegren kunde ta pojkarna på rätt sätt tyckte jag, Det var inte så jäkla högtidligt om man råkade spela lite fel. Jag lärde mig mycket av honom.
Som de flesta unga killar började Ave på järnbruket efter skolan. Han vara bara 16 år när en olycka gjorde att han förlorade sitt ena öga. Och i ungefär samma ålder var han när han började spela med Landegrens Orkester.
– En annan driftig ledare i bruksmusiken var Karl-Axel Björkegren, som hade en bra förmåga att lära oss saker. Någon musikskola hade vi ju inte på den tiden, vi lärde oss så gott det gick. Det var krångliga arrangemang som inte alltid var så lätta att spela. Vi yngre hade problem, men de äldre tog det direkt – de var mycket duktiga musiker och vi lärde oss mycket av dem. Det var en stor kår, vi var väl minst 30 personer. Vi spelade på första maj, sista april och andra högtidsdagar. Svensk Flygarmarsch glömmer jag aldrig!
Militärmusiker i Karlsborg
Vid 19 års ålder blev Ave militärmusiker i Karlsborg, Där fick han spela med trumpetare som var proffs, men Ave hängde på och klarade sig bra.
– Så spelade jag dansmusik i Skövde, där fanns ett storband med bas i P4:s musikkår. Jag spelade med dom och lärde mycket där också. Där kom också improvisation in i bilden och det hade jag stor nytta av när jag kom hem sedan.
Jag var ju ihop med en Munkforstjej som också verkligen gillade musiken och att hänga med när jag spelade. Hon blev sedan min fru och vi fick två barn, som nu blivit pensionärer.
1947 startade Ave sin första egna orkester, sju man som höll ihop till 1950.
Storband frestade till Göteborgsflytt
– Men sedan ville jag lära mig mer om storbandsmusik, I Göteborg fanns en 16-mannaorkester som leddes av Gösta Haag, en av landets bästa tenorsaxofonister. Där ville jag jobba, eftersom jag visste att det saknades en trumpetare. En gång sommaren 1950 var han på hemväg till Ludvika och stannande till i Munkfors. Jag fick provspela och fick jobbet. Han lämnade en tjock notmapp med kommentaren. ”Du kan väl titta lite på de här innan du kommer ner. Vi har premiär 16 september”.
Ave upplöste orkestern i Munkfors, med en viss lättnad, för det var inte lätt att driva en orkester och ordna spelningar. Dessutom var hans fru Inga var också pigg på att flytta, och hon fick jobb direkt på en stor bilfirma. Och Gösta Haag tipsade om en lägenhet på Skansen Kronan som paret flyttade till.
– Det var lite nervöst vid starten: vi åkte ner den 14 september, hade repetition den 15 och så alltså premiär den 16. Jag visste inte om jag skulle klara det. Dessutom var det radiosändningar varannan månad, och det var direktsändningar. Då gick vi ner till Radiotjänsts lokaler på Storgatan. Jag fick en stor, svart mikrofon rätt framför klockstycket på trumpeten. Då skrattade Gösta och konstaterade att ”jag tror du är lite nervös”. Joo, lite torr om läpparna kan man ju bli. Så Gösta fick fram en öl att fukta läpparna med, och bara vi kom igång så gick det ju. Det var ett äventyr som gav mycket rutin!
Göteborgssejouren blev ungefär ett år, sedan flyttade Ave och Inga hem igen och Ave startade om sin orkester med ungefär samma besättning som tidigare. Ave Lundells Orkester fick mycket spelningar under 50-talet och det gick bra.
– Vi fick våra två barn under den tiden, så det var ju lite jobbigt. Inga var med i revyerna i Munkfors också, med Tage Nilsson och andra. Arne Stridsberg var pianist. Arne och Nils Stridsberg (pappa till Willy) kom en dag med pianonoter som de ville att jag skulle arrangera för revyn.
– I början var alla notbundna, med skrivna solon, men under 1950-talet började vi med improviserade solon.
Hur var intresset för bebopen?
– Jag lyssnade en del på det men tyckte det var för svårt, så det var ingen idé att gå in i den bilden. Jag hörde Dizzy Gillespie och försökte lära mig de figurer han spelade men det var för svårt. Det fanns inga taktindelningar att hålla sig till, det mesta flöt omkring så det var svårt att planka de låtarna.
– Men när vi kom till Eskilstuna en gång cirka 1961 träffade vi Roffe Ericson som var ute på turné. Intendenten på Folkets park hade kontaktat oss och undrade om vi kunde kompa Roffe, och det ställde vi upp på. Det var en höjdare att få spela med honom, han hade en jädra känsla för improvisation.
– Musiken i Degerfors har jag haft mycket kontakt med, och vi hade våra orkesterdueller i Folkets Hus. Nisse Landgrens pappa var med, och även Nisse själv någon gång när han gick på gymnasietiden på Sundsta.
19-årig Monica förstärkte bandet
1956 frågade Monica Zetterlunds pappa om hon fick sjunga med orketsern. Ave funderade på hur hon skulle kunna lära sig alla låtar, med engelsk text, men MZ lärde fort standardlåtar som All of me. Det var bra, för det var inte alla orkestrar som hade en vokalist, och Monica var ju både snygg och duktig. Ave hade då 5-mannabandet – det fick ju inte bli för dyrt! Hon brukade komma upp till Inga i lägenheten i centrum och där var det god stämning – Inga tog väl hand om henne!
– Vi hade lite olika grupperingar, eftersom en del studerade på andra håll.
Aves sista egna orkester innefattade bland andra Sven-Olof Petersson på tenorsax,
– Vi bestämde oss 1960 för att anmäla orkestern till tävlingen på norrländska jazz- och dansfestivalen i Kornsjöstrand, utanför Örnsköldsvik. Den tävlingen vann vi bland 27 orkestrar, och SOP fick en pokal som bästa solist.
– Vi hade många spelningar över hela Sverige, ofta i Eskilstuna och Borås. Ave Lundells Orkester hade några fina år i början på 1960-talet. Men när SOP började med Sven-Ingvars 1963 lade jag ner orkestern, vi hade ett så bra samarbete och var göda vänner – när det skulle köras bil i mörker gjorde han det och någon gång delade vi på en dubbelsäng när det var trångt! Vi försökte med en ersättare till SOP men det fungerade inte så bra. Dessutom började vår trombonist Jan Andersson på Filharmonin i Stockholm.
Efter 1963 blev det inte så mycket mera spelat för Ave, men han fortsatte med Munkfors Big Band, som orkesterledare och eldsjäl som bland annat tog storbandet på turné i Michigan i USA. Han tvekade inte att i sin bil hämta de ungdomar som inte kunde ta sig till repetitionerna på egen hand, och han ordnade konserter med Monica Zetterlund, Svante Thuresson, Georgie Fame och många andra.
Text: Olle Hernegren