Jag gav mig själv tre böcker i present när jag fyllde 75.
En om Chet Baker. En annan om Clifford Brown och en tredje om Miles Davis. Har avverkat en av dem. Och det är boken Chet Baker: His life and music av den holländske musikern och journalisten Jeroen de Valk.
Det är en berg- och dalsliknande resa genom trumpetaren och sångaren Chet Bakers liv. Om berömmelse. Om toppar och dalar. Om långvarigt drogmissbruk. Om tragik men också glädje. Om Chet Bakers karriär som musiker och sångare. Om hans medmusikanter och inspelningar.
Chet Baker gästade för övrigt Karlstad i augusti 1987. En konsert på Arenan som arrangerades av Carlstad Jazz.
Det finns många osanna och överdrivna historier om Chet Baker. Han blev inte mördad. Han dog den 13 maj 1988. Då var han 59 år. Han föll eller hoppade ut genom ett fönster efter att ha tagit både heroin och kokain.
Det sägs att Chet var en tystlåten och introvert person som ofta befann sig i ett melankoliskt sinnestillstånd.
Som 23 åring vann han omröstningen om vem som var Amerikas bäste trumpetare. Men blev under de sista tio åren av sitt liv, från 1978 till 1988 då han bodde i Europa, mer eller mindre bortglömd i sitt hemland.
Han var inte bara en unik trumpetare. Han var ett geni i mångas ögon och öron. Dessutom var han en framgångsrik sångare med en alldeles speciell röst.
På grund av dåliga framtänder tvingades han utveckla en speciell blåsteknik. Hans tänder förmådde inte stötta upp läpparna. Han var flera gånger på vippen att lägga trumpeten på hyllan.
Många förundras över Chet Bakers melodiska och improvisatoriska sätt att spela. Och det är om det som de här anteckningarna handlar om. Allt annat av intresse i Jeroen de Valks bok, som för övrigt är både spännande, innehållsrik och välskriven lämnar jag just nu åt sidan.
Vad var storheten med Chet Baker?
– Han blåste väldigt mjukt med kristallklara djupa toner och utan vibrato. Det var ett perfekt ljud med många undertoner.
Chet Baker hade få höga toner i sin repertoar. Men han kompenserade den eventuella bristen gott och väl med ett fantastiskt ljud i de allra djupaste registren. Tack vare att hans läppar var så avslappnade när han spelade.
Han spelade i genomsnitt en halv oktav lägre än vanliga jazztrumpetare.
Han lärde sig spela trumpet i skolan. Var med i skolans ungdomsorkester. I skolan lärde han sig tekniken med att spela med enbart lätt press av trumpetens munstycke mot läpparna. Och den lärdomen blev sedan viktig för honom när han fick tandprotes.
Chet Bakers munproblem började tidigt. Han hade spelat trumpet i bara sex månader när en klasskamrat kastade en sten på honom som träffade hans mun. Han förlorade en övre framtand. Han tvingades ändra sin teknik. Inte spela starkt och inte höga toner. Ända fram till slutet av sextiotalet spelade han med en glugg i munnen. Det var minsann inte lätt. Flera gånger övervägde han att sluta med sitt spelande.
Chet Baker var ingen överdängare på att läsa noter. Ackordens symboler som C7, D-moll, Bb sa honom faktiskt ingenting. Men han var tidigt en skicklig improvisatör.
I mitten på sextiotalet blev hans tänder skadade igen. Tänder som redan tidigare var i dåligt skick. Han fick tandprotes. Han har berättat att när han försökte spela på trumpeten kom det ingen ton alls. Han gav upp och kom att jobba av till och i två år på en bensinmack. Alltmedan han försökte återuppta sitt spelande.
Det hände att han hade det mycket svårt med försörjningen. Gick i perioder på socialbidrag.
Jeroen de Valk fick möjlighet att intervjua Chet Baker i september 1987. Här kommer ett utdrag från den intervjun.
Jeroen de Valk: Vad är hemligheten med ditt trumpetljud? Ingen annan i världen har ett så mjukt flygelhorn-liknande ljud som du?
Chet Baker: Det är svårt att förklara. Ljudet uppstod när jag letade efter en ny embouchure. Ett sätt att spela för någon som inte har några tänder… Normalt när någon tappar sina framtänder, speciellt framtänderna på överkäken… så kan du inte spela längre. Men jag jobbade hårt på det. Jag lyckades få ett ljud från min trumpet igen… Jag arbetade tre år på det… Och jag hade en klar uppfattning om hur jag ville låta.
Jeroen de Valk: Du har ett tydligt ljud även i det låga registret. Andra trumpetare låter lite grumligt där.
Chet Baker: Jag gillar att spela i det djupa registret. Jag har aldrig varit specialist på höga toner. Min räckvidd går… upp till runt C eller D. Högt D är ungefär det högsta för mig… Ungefär två och en halv oktav… Jag uttrycker allt med det. Allt det jag har att säga.
Jeroen de Valk: Är det sant att du är självlärd? Det finns stycken på din repertoar med komplicerade harmonier…
Chet Baker: Tja! Jag kan inte läsa ackordsymboler. Jag kan spela en melodi som är nedskriven för trumpet. Men ackordsymboler säger mig ingenting. Om vi spelar ett nytt stycke, och det inte har den vanliga AABA-formatet – eller om det är ovanligt på ett eller annat sätt – måste jag höra det några gånger innan jag kan spela solo.
När Chet Baker fick sin tandprotes förlorade han också förmågan att spela höga toner. För att kompensera gick han än lägre än tidigare i de lägre registren.
Det har berättats att efter sin comeback spelade Chet med mediokra billiga trumpeter. Pengarna han tjänande gick hellre till droger än till en trumpet med kvalitet.
Chet hade synpunkter på hur det stod till med många trumpetare. Han var av åsikten att det fanns för lite personlighet i spelandet hos många av dem.
Om Bobby Hackett en av de ledande trumpetarna gav han följande omdöme.
– Han spelar melodin mycket vackert men det är inte så mycket improvisation i hans spelande. Om jag tvingades spela på det sättet kväll efter kväll skulle jag dö av leda inom en månad.
Om Wynton Marsalis lär han ha sagt:
– Han har mycket teknik men ingen själ. Jag kan inte spela som Wynton Marsalis. Men om jag kunde spela som Wynton Marsalis … då skulle jag inte spela som Wynton Marsalis.
Men trumpetare som Miles Davis, Clifford Brown och Dizzy Gillespie betydde mycket för honom.
För Chet Baker kommer musiken inifrån. Från själen om man så vill. Visserligen är teknisk skicklighet inte alls att förringa. Tvärtom. Men det får inte bli mekaniskt. Det är inte vad som står skrivet på notbladet som är det viktigaste utan det är vad som inte står där. Vad du själv åstadkommer. Vad du själv vill göra. Det är improvisation.
Han har tre råd till trumpetare. För det första måste du lista ut i ditt huvud vad det är du vill spela. För det andra måste du ta reda på var detta som du vill spela är på din trumpet. Och slutligen för det tredje kan du inte göra det på din trumpet om det inte finns i ditt huvud.
Jeroen de Valks skriver att efter Chets död har hans betydelse ökat – framförallt bland europeiska trumpetare. Allt fler är nyfikna på mjukheten i de melodiösa improvisationerna.
Bengt Starrin