Karin Inde

Född 1974

Karin Inde började med att spela på Kommunala Musikskolan i Karlstad. ”Jag var en sång- och pianotjej som tidigt blev inspirerad av Carola när hon vann Melodifestivalen med Främling 1983.”

När Karin sa till sin första pianolärare att hon ville spela ackord så blev hon hänvisad till Melker Steen. ”Det var han som höll på med sådana grejer.” Därmed kom jazzen in i Karins liv, som komplement till alla pophits-böcker. Hemma hade hon inte hört mycket jazz, det var Melker som blev den första kontakten med den musiken.

Karin fick alltså börja med ackord hos Melker vid tolv års ålder, och hon blev med i Melkers Svänggäng ganska omgående. ”Under en lektion sjöng jag, och kompade mig själv för att visa vad jag tyckte var kul. Då tog han med mig som sångare och jag fick även spela piano ibland i Svänggänget, då var jag 13 år.”

I Svänggänget var Karin med i fem år i olika upplagor av orkestern. ”Det var väldigt mycket spelningar hela tiden för vi blev kontaktade när någon ville ha musik på sin fest, eller kanske när Steamboat Saloon Orchestra inte kunde. Vi hade ett litet nätverk av orkestrar som hjälptes åt. Betalt fick vi också, kanske några hundralappar per person.”

Ett tag höll sig Svänggänget med orksterbuss. Lars-Åke Jedviks bror Ingemar ägde skoaffären Jedviks Skor med tillhörande buss, och eftersom sonen Simon spelade barytonsax i Melkers så fick han låna bussen när Svänggänget hade spelning.

En dag, efter att Martin Hederos och hans spelkompis Patrik Nordebring hade hört Karin sjunga på tävlingen Musik Direkt kom killarna hem till henne och det blev starten på popgruppen Inde Mood.

Karin gick på musikgymnasiet på Sundsta, och där träffade hon Johnny Olsson. Efter Melker blev Johnny Karins nästa viktiga jazzmentor som hennes sånglärare.

Johnny bjöd med Karin i nya musikaliska sammanhang och hon fick tack vare honom möjlighet att sjunga i mindre konstellationer runtom på jazzklubbarna i Värmland och med stora musiker som Berndt Egerbladh, Janka Johansson, Lars Sjösten och Rune Carlsson.

Efter ett år på Ingesund blev det Musikhögskolan i Göteborg. Hon frilansade i många år som både musiker och projektledare. ”Men jag tröttnade rätt snabbt på det där med att jobba för att skaffa ett gig i taget”. I stället har hon sökt pengar för större kulturprojekt, där hon själv ingått som både musiker och projektledare.

”Möjligheterna för sådana projekt finns fortfarande, men i Värmland verkar det svårare att få till det. Där ser jag inte den utvecklade länsmusikstrukturen som sätter fria musikgrupper på turné, till skillnad från till exempel Östgötamusiken, Kultur i Väst och Västmanlandsmusiken.”

Parallellt med musikerskapet har hon också själv undervisat – t ex på Musikhögskolan Ingesund som jazzensemblelärare och linjeledare för jazzinriktningen.  Men 2013 tog arbetslivet en ny vändning. Ett år efter att hon headhuntades av Riksförbundet Svensk Jazz som projektledare till ett turnéprojekt för ökad jämställdhet i jazzlivet, sökte hon och fick ta över som verksamhetsledare för riksförbundet. ”Det är mitt första heltidsjobb och det är så enormt kul och engagerande att jag i nuläget har svårt att tänka ut något roligare att lägga min tid på”.

Strax före hon började på Svensk Jazz, så slöts cirkeln lite, rent musikaliskt: ”På min senaste och fjärde skiva i eget namn, Monsters, var Martin Hederos med som medkompositör och producent. Det var några väldigt roliga veckor av musikskapande. Och rätt svindlande när det gått nästan 30 år sedan första musikaliska mötet i en gillestuga i Karlstad.”

Lämna en kommentar

ett × 4 =